Man sliter ut sig mer än det är värt

november 25, 2021 10:39 f m

Albin Nattvinge, barnskötare i Västerviks kommun: Jag jobbar sen tre år tillbaka på en förskola där det går många barn med särskilda behov. Det är barn som blir stressade i större barngrupper, blir utåtagerande och har svårt att hantera och uttrycka sina känslor.

Barnen är mellan 3-6 år gamla. Fram tills nu har vi därför haft helt okej med extraresurser för dessa barn. Vi har haft två extra vikarier som har möjliggjort att vi kan dela in barnen i mindre grupper, en vuxen kan gå iväg med ett barn som har det extra jobbigt för att ge det lugn och ro och prata om sina känslor. Vi har oftast kunnat ge dom en lugn start på dagen och liksom peppat dom och gett den uppmärksamhet som varit nödvändig för att de ska kunna må bra. Med det sagt har vi haft utmaningar ändå, trots extrapersonal är vi ofta ändå för få: folk vabbar och blir sjukskrivna, ofta på grund av stress, så det är sällan vi är så många personal som verksamheten är planerad efter. Och efter nyår kommer de här extraresurserna dras bort permanent av budgetskäl.

De här barnens framtid krossas när vi inte kan ge dom en bra start på förskolan. Det är här och nu de ska lära sig att samspela med andra barn och hantera sina känslor. Jag kan redan nu se att de här barnen kommer få en väldigt svår skolgång.


Vi vet verkligen inte hur vi ska få ihop det framöver. Det enda jag vet är att det är barnen som kommer få ta största smällen. Inte bara de som har det svårt, utan även de som är mer eller mindre självgående: vår tid och uppmärksamhet kommer helt enkelt inte räcka till. Så både den lilla individen och barngruppen som helhet kommer få det skitjobbigt.

Jag märker redan nu en sån oerhörd skillnad på barnen de dagar vi har möjlighet att skapa mindre grupper för dom: då leker de bra, är kontaktsökande, harmoniska. Kommer och ger kramar, pratar, har roligt. De dagar vi inte räcker till och alla måste vara i stora gruppen (då rör det sig om barngrupper på 15, ibland 17 barn per två vuxna), då blir dom utåtagerande, slåss, rivs, skriker, gråter och vill gå undan. Det blir en skittuff vardag helt enkelt. 

De här barnens framtid krossas när vi inte kan ge dom en bra start på förskolan. Det är här och nu de ska lära sig att samspela med andra barn och hantera sina känslor. Jag kan redan nu se att de här barnen kommer få en väldigt svår skolgång, de kommer sannolikt behöva elevassistenter, de kommer få det jävligt tufft med kompisar och det sociala samspelet. Så när man rycker undan resurserna för de här små barnen ska man vara medveten om att de kommer få ännu mer problem i framtiden. Och kommer det finnas elevassistenter för dom sen då, så att de har möjlighet att klara skolan? Jag tvivlar på det. 

Vi har kontakt med psykologer som alla säger att mindre grupper är vad de här barnen behöver för att få en chans. Men det omöjliggörs av en budget satt av kommunpolitiker. Det är inte klokt.

Det är inte som att det saknas forskning på området heller: vi har kontakt med psykologer som alla säger att mindre grupper är vad de här barnen behöver för att få en chans. Men det omöjliggörs av en budget satt av kommunpolitiker. Det är inte klokt. 

Känslan är bara hopplöshet. Hopplöshet för barnens skull och frustration för att aldrig räcka till, aldrig kunna göra tillräckligt. Jag är så jävla less på att vilja så mycket men aldrig kunna på grund av personalbrist. Just nu känner jag inte att det här är något jag kommer kunna fortsätta jobba med på lång sikt. Man sliter ut sig mer än vad det är värt.

***

Västerviks kommun gjorde 2020 ett överskott på 26 miljoner kronor.


Kräv att pengarna används rätt!

2020 gjorde Sveriges kommuner ett rekordöverskott med över 50 miljarder kronor. Trots det ser vi fler nedskärningar, färre kollegor och ännu mer pressade scheman. Nästa år kommer ett nytt miljardregn över kommunerna. Kräv att politikerna lägger dessa miljarder där de hör hemma – i välfärden.