Dokument ifrån verkligheten, Selma Salimi

Selma Salimi är 38 år gammal och stel i axlarna. 
– Jag var och fick massage igår, en thaitjej som är jätteduktig. Men åh vad stel jag är nu, knappt så jag kunde sova! 

Hon skrattar.
Hon är glad, pigg och energisk.

I oktober klubbade riksdagen igenom att lägsta åldern för rätten till pension höjs – från 61 till 64 år. Redan i januari 2020 sker den första höjningen till 62 år. Förändringen är resultatet av ett blocköverskridande arbete i Pensionsgruppen, som består av riksdagsledamöter från S, C, L, M, KD och MP. Arbetet leds av socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi. Frågan om att höja pensionsåldern har nystats i sedan det nya pensionssystemet kom till på nittiotalet. 2012 förutspådde till exempel Fredrik Reinfeldt att svenskarna skulle behöva jobba till 75 för att ekonomin skulle gå ihop.

I åtta år har Selma bott i Sverige. Först lärde hon sig svenska, sedan arbetade hon ett år i storkök. I fem år har hon arbetat som lokalvårdare, det senaste året på Enköpings bibliotek. 

– Jag älskar mitt jobb. Det är bra stämning här, våra fina pensionärer sitter med sina tidningar och pratar, det har blivit som ett torg. Man har roligt här. Hej Selma, vad fint du gör! säger de till mig. Varsågoda! svarar jag. 

Fem år har gått.
Nu värker höger axel. Selma går regelbundet till fysioterapeut för akupunktur. Alvedon äter hon varje dag. Sjukskriver sig i princip aldrig.
– Jag blir glad av att vara på jobbet och då gör det inte så mycket att det värker. Man får variera uppgifterna, ta en paus i moppandet och tömma papperskorgar istället, säger hon. 

Det är först på kvällen det kommer ikapp.
– Det är fullt upp efter jobbet med att laga mat och ta hand om min son som har läxor, ja du vet. Men när jag sätter mig i soffan vid åtta, halv nio på kvällen och pustar ut. Då känner jag allt. 

– Det är ju ett fysiskt jobb, det går inte att komma ifrån att man blir trött och sliten. Vi får ont i kroppen, ryggen, axlarna, man får spänningshuvudvärk. Det måste man klara. Jag är högerhänt, därför är det höger axel och handled som tar stryk.

Akupunkturen hjälper en del ändå.
Men landstinget är snåla med nålar, tycker hon. 

Beslutet att höja pensionsåldern drabbar arbetaryrken särskilt hårt. Medlemmar i Kommunal börjar ofta jobba direkt efter gymnasiet och har långa, slitsamma yrkesliv. Resultatet blir att många, liksom Selma, inte kommer att kunna jobba till 64 års ålder. Kroppen orkar helt enkelt inte. 

Selma går upp fem på morgonen, är på jobbet 06:20. 
– Det är skönt att få tio minuter för sig själv innan dagen börjar. Samla sig, gå runt och tända, kolla över alla rum. 

Varje morgon våttorkar hon alla golv. Bibliotekets undervåning är på 1150 kvadratmeter. När moppningen är gjord ska toaletterna städas. Bord och hyllplan ska dammtorkas, papperskorgarna tömmas, allt ska ses över.
– Det är roligt att se skillnad och det finns alltid något att göra. Jag jobbar inte här, jag bor här brukar jag säga, säger Selma och skrattar. 

Hon menar det på ett positivt sätt. 

Selma upplever att en del ser ner på hennes yrke, tänker att det är enkelt, ”vem som helst kan väl jobba som städare”.
– Så är det ju såklart inte. Det är inte bara ett komplicerat jobb, det är också viktigare än vad folk kanske tror. Jag ser på det som att jag har hand om liv. Det är hundratals människor som kommer hit varje dag, jag ser till att de har det bra, att de trivs, att smittor inte sprids och att våra kunder vill komma tillbaka. 

Trots att Selma bara är 38 tänker hon en del på pensionen, framförallt efter de ändrade reglerna.
– Det är inte fel att höja åldern, det är inte det som är mitt problem. Det är att man inte verkar se och förstå skillnaden på olika yrken och vad de kräver av en människa.
– Ett fysiskt tungt och krävande jobb som mitt går inte att jämföra med någon som sitter på ett kontor. Våra kroppar slits inte på samma sätt, hur kan vi då ha samma regler? Någon som jobbar på kontor och slutar klockan fem på eftermiddagen kanske går ut och äter middag med en kompis eller något, det finns inte för mig. När jag slutar jobba måste jag vila kroppen. 

Den genomsnittliga pensionsåldern för medlemma i Kommunal är idag 63 år. Samtidigt har den förväntade medellivslängden för kvinnor i arbetaryrken sjunkit med 2,5 månader. För akademiker och tjänstemän ökar tvärtom den förväntade livslängden.

Selma berättar om hennes storasyster som arbetar som barnskötare. 

– Hon är 46 år och jag är hundra procent säker på att hon inte kommer klara att jobba till 50 ens. Hon å andra sidan mår rätt bra i kroppen men är psykiskt utmattad. Kollegorna är sjukskrivna men alla barn på plats. Ljudnivån, stressen, personalbristen – hon tar slut!

– Jag tycker det känns som att det bara blir mer och mer sjukskrivningar. Det är en ond cirkel: man har ont, man kanske måste sjukskrivas, man får sämre inkomst och vågar därför inte sjukskrivas mer och jobbar därför med värk och skador som blir värre. Och så lägger man det här ovanpå? Jag blir så matt.

Med “det här” menar hon förstås de nya pensionsreglerna. 

– Som sagt, jag förstår att medelåldern har ökat men har den verkligen gjort det för alla? Har den ökat för oss inom städ, förskola, storkök, vården? Jag tror inte det.

När Selma pratar med sina äldre kollegor om det skrattar de bara. 
– Det är omöjligt att jobba längre än 65, säger de. Och om jag tittar på mig själv… Jag klarar arbetet bra nu, jag är fortfarande ung och pigg. Men att tänka mig att göra det här som 60-åring? Jag vet verkligen inte.

Hon ser också många kollegor som går i förtid. 
– Jag vill inte hamna där. Jag vill vara på jobbet, vara effektiv, göra nytta. Men jag vill också vara glad och frisk i slutet av månaden och i slutet av mitt arbetsliv. 

Selma poängterar att hon trivs på sin arbetsplats och med sin arbetsgivare. 
– Men i slutändan är det ju inte dom som bestämmer när jag får gå i pension.